Tioman Island

Fredag morgon (eller natt beroende på vem du frågar) bestämde vi oss för att åka till Tioman Island som ligger utanför Malaysias östkust. Vi hade kommit över en liten resebeskrivning som beskrev hur vi skulle hoppa mellan tunnelbana, bussar, korsa landgränsen för att hoppa på ytterliggare bussar och en färja för att ta oss dit. Så det gjorde vi och sisådär sju timmar senare var vi framme.

Vi möttes av en liten by i bastuvärme och började leta efter någonstans att bo. Men när folk som vi frågade efter tips tystnade och funderade i ett halvt sekel så började vi undra om vi var de första turisterna någonsin på ön. Det var vi förstås inte, men jag tror nästan ändå att jag såg fler apor än människor under den här helgen.

 

Här "trekkade" vi i jakt efter tak över huvudet. På kablarna hoppade aporna hejvilt, men det ville inte min kamera fånga och sen dog den. Typiskt.

Den här hjälten, Petri, plockade in fem utmattade turister i sin rostiga automatväxlade bil för att skjutsa över oss till andra sidan ön. Ryktet sa att det var där vi skulle bo. Vad vi inte visste var att vägen dit var genom en regnskog backigare än en svensk hushållsost och medan vi puttrade upp i snigelfart fick vi upprepade gånger höra att vi var för tunga och han började fråga oss hur många mopeder vi skulle behöva: Tre? Fyra? Petri låg på tutan genom hela färden för att varna mötande om att vi existerade på den smala vägen och jag var helt säker på att vi när som helst skulle höra ett brak av en trasig motor och börja rulla nedåt i en okontrollerad hastighet. Men Petri tände en cigarett och gasade upp för en sista backe och vi kunde andas ut. Tills vi insåg att vi skulle ner också. 

MEN mot alla odds så kom vi till slut fram till Beach Shack som var som ett litet heaven on earth. Då mådde vi.

Vi chillade järnet och gjorde sådant som man bör göra när man har en minisemester i 1,5 dag på en paradisö. Vi hängde i hängmattan, drack larvigt billig öl som kompliment till, om möjligt, ännu larvigare billig mat, surfade på vågorna, spelade beachvolleyboll och sov i alla fall några timmar i bungalows som ni ser på bilden ovan. Mycket hakuna matata över denna plats.

Till ön kommer jättesköldpaddor för att lägga sina ägg i nästen och det är dessvärre ingen nyhet att dessa fantastiska djur far illa av både exploateringen av öarna och av hotet från rovdjur som äter upp äggen. Vi sprang på ett center som jobbar för att bevara sköldisarna och de hade en bassäng med Jo som föddes blind. Nu lever hon i en stor bassäng för att hon inte skulle överleva i det fria. Sorgligt men det var häftigt att få se på så nära håll.

Söndag morgon började resan hem igen och en märklig känsla av att känna sig hemma smög sig fram när vi närmade oss Parc Oasis igen. Konstigt vad snabbt man anpassar sig till nya miljöer.

Kramkalas!!
/Anna